8 juni 2015

Den omöjliga intervjun med Elin Wägner

Intervjun genomförd i Elin Wägners arbetsrum i Lilla Björka.
Huvuddelen av intervjun är publicerad i Syre, som har en intervjuserie på temat Omöjliga intervjuer:
 
-        Hej Elin, kul att ses!
-        Kanske det, du får ursäkta men jag är känd för att vara lite kort av mig. För övrigt undrar jag vad du gör vid mitt skrivbord.
-        Jag har övernattat i Lilla Björka och sitter faktiskt här och skriver om ditt liv…
-        Jaha, ja, det blev ju en del gjort mellan tårarna… Och nog fanns det en del roliga passager också..
-        Som när du gick genom isen i Siljan?
-        Har du läst mina gamla brev? Jo, släden gick genom isen. Och nog blev jag förälskad. Jag var gammal, 42 år.  Det var som en vårflod i september… Men han var gift han. Författaren Sigfrid Siwertz. Och gick tillbaka till hustrun. Kanske lika bra det. Jag hade inte tid med romantik på heltid i alla fall.
-        Världsförbättrare som du var hade du väl inte tid för det lilla… Du stod på barrikaderna för kvinnlig rösträtt.
-        Javisst.  Präster predikade mot kvinnlig rösträtt på söndagarna. Och på vardagarna skred kulturens män till deras sida. Är Hjalmar Söderberg bekant?
-        Jodå, han var ju stor redan på 1910-talet, nästan som en blandning av Lars Norén, Björn Randelid och Lars Winnerbäck
-        Vafalls? Vilka är det?
-        Förlåt, de levde förstås inte när du levde…
-        Söderberg lät meddela att det bara var fula, bittra och misslyckade kvinnor som var anhängare av kvinnlig rösträtt. Som svar på det skrev jag en roman. Pennskaftet.
-        Fredrik Böök, som nog var den vassaste kritikern på den tiden skrev i Svenska Dagbladet ”Det är inte dåligt att kunna göra något så tråkigt som rösträtten till något så pass läsvärt… Varför ägna sina goda talanger till något så suspekt?”
-        Suspekt! Jag vet nog vilka som var suspekta. Och rädda! Förresten ansåg han att jag var för kvinnlig för att skriva om kvinnosaken. Men vad är kvinnlighet? Vanor och ovanor som uppfunnits av männen!
-        Men ni vann rösträttskampen till slut…
-        På ett sätt. På ett annat sätt förlorade vi. När kvinnor väl fått rösträtt röstade de som män. Inte för fred, utan för upprustning. Så härskarideologin kunde fortsätta.
-        Härskarideologin?
-        Javisst. Det var den som rådde. Mannen härskar över kvinnan. Den vite mannen över den svarte. Människan över jorden. Det är likadant idag har jag förstått. Långt har ni inte kommit!
-        Kanske inte det…
-        Vapen använder ni fortfarande, krigsretoriken ser jag i era tidningar, som om ni inte förstått att kriget bara behöver dumhet, medan freden behöver klokhet. Åkte jag inte runt i Europa och talade om Gandhis lära?
-        Jo, men berätta om…   
-        Dessutom ser jag att ni fortfarande lägger påsaskit på jorden och sprutar gifter på åkrarna som om ni tror att ni inte skadar själva livet! Redovisade jag inte hur jorden skulle bli sjuk och att jordens barn, dit vi människor och alla andra levande varelser räknas, därmed råkar i sådana följder att vi inte kan överblicka dem? Varnade jag inte för hur girigheten skulle uppfylla begär för fåtalet på bekostnad av att värna behov för de många?
-        Är du bitter?
-        Kalla det vad du vill. Ni tror att människans frihet och lycka kan vinnas genom att ni blir herrar över jorden. Men för att civilisationen skall bli jordens herre måste människan bli slav under sitt eget system. Somliga slavar vet det. Andra inte.
-        Du blir så upprörd, Elin. Vet du om att Horace Engdahl sagt att din första roman, Norrtullsligan, är den första bok där kvinnor intagit staden på samma sätt som män alltid i gjort i litteraturen.
-        Horace vem?
-        Engdahl. Han var ständig sekreterare i Svenska Akademien och gift med Ebba Witt Bergström. De är skilda nu.
-        Ja, Akademien känner jag ju till. Jag hamnade där still slut. Som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Jaså, de är skilda... Ja, det är inte lätt att vara gift.
-        Du skilde dig också…
-        Ja.
-        Varför det?
-        John Landgren var välkänd kritiker och debattör. Men vi behövde inte varandra i hushållet. Avstånd var att anbefalla även på annat sätt. Han hade sympatier för Hitler. En tredje klassens diktator.
-        Och många av dina kvinnliga vänner beundrade Stalin…
-        Du tänker på kvinnorna i Fogelstad? Den medborgarskola vi byggt upp för att kvinnor från alla klasser skulle kunna ta för sig i politiken…
-        Jo, just det…
-        Elisabeth Tham, Ada Nilsson, Honorine… De var liberala på många sätt, men deras vänskap med Stalins ambassadör i Stockholm, Alexandra Kollontay, gjorde dem blinda. Stalin var samma sort som Hitler. Jag blev tämligen ensam. Men mellan tårarna kan man få mycket gjort.
-        Ett trettiotal romaner… Och böckernas bok: Väckarklocka. Där du vävde samman kvinnors rättighet med såväl freds- som miljöfrågan… Den boken förändrade hela mitt liv.
-        Hoppas till det bättre.
-        Ja, så är det. 
-     Så bra
-     Vad tycker du om den där minnesgrejen som Växjö kommun avser att placera ut till ditt minne?
-     Menar du Pissed Elin? 
-     Ja.
-     Vet du vad... Ibland är det bästa att vara död.  

4 maj 2014

Boka föreläsning om Elin Wägner

Bokningar pågår för våren och hösten 2017.
För mer info och bokningar: provoka@telia.com

30 jan. 2013

Före sin tid - då som nu!

En fågel värjer sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte en utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför buren
vet den ingenting.

Elin Wägner var en litterär gigant. Hon skrev 3o böcker, många undanskuffade av obegripliga orsaker. Kanske för att hon var kvinna, som ofta skrev om aktiva kvinnor. Hur som helst: hon var modig, blev den andra kvinnan i Svenska Akademin och tillhör de absolut bästa svenska författarna.

Elin Wägner skrev, för långt mer än 50 år sedan, om det livsfientliga i att människan försöker lägga under sig jorden, missbruka sitt ansvar för medmänniskor och djur, om det makabra i en samhällsmodell som strävar efter ständigt ökad konsumtion, om det absurda i den militära strukturen, om det skamliga i att låsa in människor i kollektivistiska roller utan hänsyn till individens verkliga jag, om det skadliga i att dela upp alltet i det jordiska och det himmelska.

Och hon gjorde det med ömsom raseri, ömsom humor - alltid lika välformulerat och genomtänkt.

Hennes radikalitet får dagens politiker - och för den del även kulturelit - att framstå som stenstoder, fästade i nuets värderingar, strukturer, system och normer utan att förstå att deras världbild är den inburades.

Dessutom var hon en förbålt bra författare!


Märta Schlecker om Elin Wägner

För några år sedan spelade Per Lager in en film där jag intervjuar Märta Schlecker om Elin Wägners liv i Berg. Några klipp ur filmen finns på youtube, där vi får veta mer om hur upprörda bygdens innevånare blev när de fick läsa Elin Wägners bok Åsa Hanna. Vi får också veta lite om hur Elin togs emot i bygden när hon började tala om ekologisk odling och hur man såg på hennes pacifistiska uppfattning. Märta Schlecker avled 2010.

23 mars 2012

Boka hösten 2012 och våren 2013

August Strindberg i alla ära. Han firas ju i år. Det är - den 14 maj - precis 100 år sedan han dog. Så det kommer att talas mycket om Strindberg. Många föreläsningar, konferenser och kulturaftnar... 

Blir man aningen trött på detta crescendo av manlighet så går det bra att beställa en föreläsning om August Strindberg och Elin Wägner. Hade dom något gemensamt, frågar nog vän av ordning. Jodå, är mitt svar. Och visst var Strindberg en ekorevolutionär... Fast på ett annat sätt - och under en mycket kortare period än Elin Wägner. Om det, och tidsandan och de två giganterna, pratar jag i vår. Är ni intresserade så mejla  provoka@telia.com för mer info och ev bokning.




Ekorevolutionären August
v/s
Ekofeministen Elin
Föreläsning av
Birger Schlaug
Det du inte visste om August Strindberg och det du måste veta om Elin Wägner.




PS!
Självfallet går det bra att boka det "vanliga" föredraget om Elin Wägner också.

15 feb. 2012

Katrineholm 3 mars 13.00
Birger Schlaug

  Ekofeministen Elin v/s ekorevolutionären August 
– det du måste veta om Elin Wägner och det du inte visste om August Strindberg
Mariagården, Fredsgatan 40,  Katrineholm
Sopplunch 12.30
Arrangör:
Kulturföreningen Fogelstad


Kvinnodagen 8 mars 
Nyköpingshus i Drottningkällaren 
Nyköping
Föreläsning och soppsupé
 
Birger Schlaug
  Elin Wägner
- och kampen för kvinnlig rösträtt, fred och miljö
Arrangör:
Gemensamt arr av bokklubbar i Nyköping
Kostnad 250 kronor.
Några få externa platser finns kvar: hör av dig till provoka@telia.com

3 nov. 2011

Silverforsen

Silverforsen (1924) är en av Elin Wägners stora - men bortglömda - romaner. Ett allvarligt men ändå humoristiskt och flyhänt skrivet drama som vävs samman av starka personligheter, rappa dialoger, intressanta dilemman, skickligt skissade miljöer samt några doser burleskerier och fyndiga oneliners.

Det bästa av den unga Wägners spänstiga språk och humor har helt enkelt vävts samman med den erfarna Wägners djupborrande i den enskilda individens samvete.

Gång på gång när jag omläser boken tänker jag på vilken lysande teveserie denna bok skulle kunna bli.  Persongalleriet är så elegant sammansatt och handlingen drivs hela tiden framåt till ett överraskande slut. Hon arbetar med cliffhangers, som gör det svårt att lägga ifrån sig boken.

Handlingen
Handlingen utspelar sig på en prästgård i den lilla skvallriga staden som är belägen vid Silverforsen. Bakom prästgårdens halvmetertjocka murar huserar prästen Gabriel och hans syster Virginies. Där bor också deras mor, som vill vara den första att bli begravd på den nya kyrkogården, och deras fosterdotter Gudrun, med man, samt hennes dotter.

Prästgården har tjocka väggar, och det som utspelar sig där innanför skall där vara, det gäller att hålla skenet uppe, ytan ren och fin.

Behovet av att hålla uppe en hög standard i sitt levnadssätt var för honom, som för så många andra män ett ofrånkomligt tvång, och han kände inte sättet att kasta det av sig. Han offrade den största lyx i världen, rätten att få använda sina dagar till det han helst ville, för den tämligen enkla och tvivelaktiga lyx, som kunde köpas för pengar....

När skvallret får något att ta fatt i, seglar det iväg såväl på avundsjukans och hatets som på rättvisans vingar. Där spanas på de som bedrar, och de som blir bedragna. Det dubbelspelas och utpressas.  Och så: en kvinna väljer att bryta upp från en formellt trygg tillvaro och med ett barn i handen vandra ut i det okända.

Prästgårdar är något Elin Wägner känner väl till, hon har tillbringat sina bästa stunder i två av dem; sin morfars och sin morbrors. I Den namnlösa skildras livet i prästgården kyligt och tragiskt, i Silverforsen med inslag av galghumor. Vilket är en av orsakerna till att boken verkligen skulle göra sig som teveserie. Man kan nästan likna den vid ett kammarspel.

Skriven för teater

Elin Wägner skrev först historien som en teaterföreställning - under namnet Högtidsdagen - ämnad för Dramaten. Den på den tiden välkända Gerda Lundequist (stor skådis, särskilt uppskattad för sina tolkningar av Strindberg, Ibsen och Shakespeare) hade blivit överväldigad när hon läst den. Vilket inte Dramatens litteräre rådgivare, tillika ledamoten av Svenska Akademin, Bo Bergman blev; han sågade pjäsen med fotknölarna.

Varför sågade Bergman ? För att Elin Wägner var en kvinna? För att huvudpersonen är en kvinna? För att den burleska sidopersonen är en kvinna? För att det är en kvinna som visar sig vara den som styrt utvecklingen? I marginalen kan man notera att Elin Wägner, och hennes dåvarande man Johan Landquist, hade umgåtts med Bo Bergman. Han satt för övrigt i Svenska Akademin när Elin Wägner blev invald. Vad hon tänkte om den saken framgår inte någonstans...

Dramaten tackade således nej. Innan Silverforsen kom ut som bok gick den - i något annan form - som följetong i den tidens stora kvinno- debatt och kulturtidning Idun, där Elin Wägner för övrigt varit redaktionssekreterare i början av seklet.

Silverforsen konkurrerar

Efter det att också kvinnor blivit medborgare i männens Sverige - kvinnlig rösträtt infördes först 1921 och Sverige blev därmed det sista landet i Norden att införa allmän rösträtt - hade Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren bildat Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. När man några år senare startade tidskriften Tidevarvet var trycket hårt på Elin Wägner att ta på sig ansvaret som redaktör, men det fick vänta ända tills dess att Silverforsen var färdigskriven.

Bakgrunden
Silverforsen kan man se som en fortsättning på två tidigare verk - Åsa-Hanna och Den namnlösa - eftersom den gräver i frågan om människans samvete. Grundidén till berättelsen kom från ett besök i Wien (1920) där hon mött en kvinna som berättat sitt livs historia. I en arbetsbok skriver Elin Wägner: "Fru Hajek tog mig avsides under en eftermiddagspromenad och berättade följande historia...". Hon beskriver det hon fått höra som "en medelklasstragedi" med missbrukad kärlek, kamp om barn, äktenskapsbrott, falskspel och en fostermor "vars känslor är det intressantaste i historien...".

I denna tragedi vävde Elin Wägner in motiv och upplevelser från sitt eget liv som nyskild - efter tolv års äktenskap med John Landquist - och kamp för att få vårdnaden för sin då fyraårige brorson Giovanni. I ett brev till Landquist berättar hon sakligt att det "från början främmande motivet fått beröringspunkter med mitt personliga liv".

Silverforsen utspelas i en stad som fått namnet Silverstad, där en fors brusar precis som i Nyköping där Elin bott några år som mycket ung, då faderns fått erbjudande att bli rektor där efter sina år i Lund. Fader Sven hade minsann skaffat sig en ny hustru också, en fin adelsdam vid namn Augusta Ulfsparre. Tillsammans hade de skapat ett dystert, men elegant, hem som Elin Wägner beskrivit genom att bara konstatera att det fanns ett hårt och kallt golv i hallen.

Socialt engagemang
Det är inte ovanligt att Elin Wägner kritiseras från vänster för att inte ha något klassmedvetande, att ägna sig åt borgarklassen och vara ointresserad av arbetarklassen. Det är sant så tillvida att Elin Wägner inte är någon arbetarförfattare, men även i denna bok, som i så många andra (t ex Helga Wisbeck och Släktens Jerneploogs framång) skildrar hon på ett mycket närvarande sätt motsättningarna mellan rik och fattig, mellan det fina folket och det arbetande folket. När de fattiga kränks för sin fattigdoms skull så låter inte straffet vänta på sig.

I Silverforsen är det inte minst den rullstolsbundna änkeprostinnan Coreus, som bär överklassens mantel, som reduceras till en burlesk skildring av kampen för att bli begravd ståndsmässigt med "gammal dog rangplacering".

Ulla Isaksson ch Erik Hjalmar Linder skriver i sin recension: "också i spelet mellan herrskaperna och jungfrurna och deras släkt och vänner i fattigkvarteren, i skildringen av den pigga ynglig därutifrån som får plasen som "betjänt" hos den gamla damen i rullstol, finns något av Pennskaftets ettriga vakna blick för klassamhäöllekts psykologi"

Samtiden
Silverforsen skrevs således efter det att Sverige fått kvinnlig rösträtt. I romanen cirklar händelserna kring en skilsmässa - vilket skall ses i ljuset av den nya lagstiftningen som förenklat gången vid en skilsmässa. Det var inte utan att den som läste boken vid den här tiden - och det var många - fick insyn i den nya lagstiftningen såväl som dess komplikationer.

Välfärdsstaten var långtifrån etablerad, begreppet folkhem ännu inte existerande, men dess värderingar utgör botten för denna medvetna socialpolitiska historia i romanens - eller rent av kammarspelets - form.

Trots att handlingen till stor del utspelar sin inom prästgårdens murar, så ges således en medveten och intrikat  kavalkad av hela samhället, där finns kokerska, husjungfrur, betjänt, trädgårdsmästare, golvbonare, konstapel, begravningsentreprenör, biskop, dödgrävare, fabriksarbetare, demonstranter. och

Silverforsen inleds på följande sätt: 
Prästgården i Silverstads västra församling, den så kallade doktorsgården, liknade ett gammalt skrin, alldeles som Riddarhuset, och locket var ett underbart tegeltak, som i de skönaste skiftningar upprepade alla naturens färger i grönt och brunt, här och där med en röd tegelpanna som en frukt bland lövverket.

Som vanligt är Elin Wägner noga med inledningen. Här får vi veta att det prästgården, den så kallade doktorsgården, liknade ett skrin, vars lock författaren hade i uppsåt att lyfta på. Anna Bohlin pekar i sin avhandling Röstens anatomi på ur "en röda frukten i borgerlighetens träd signalerar redan här på första sidan äpplet i kunskapens träd".

Och om historiens huvudperson kan man i inledningen  läsa:
Den höstliga förmiddagens vita ljus föll obehindrat in genom de två stora fönstren som belyste henne, och likväl var hon på något sätt oåtkomlig för granskning, som om hon haft en sagans osynlighetshätta dragen över sitt huvud.

Och som den professionella berättare Elin Wägner är låter hon inte hättan falla innan det överraskande slutet.

Betyg: WWWWW

Birger Schlaug

20 sep. 2011

Öppet i höst

Efter drygt 40 föreläsningar om Elin Wägner de senaste åren blir tyngdpunkten i höst på hennes - och andras -  kamp för kvinnlig rösträtt - och hur motståndarna formulerade sig... 

10 september, Växjö. 
Lokal: St Sigfrids folkhögskola. Elin Wägner och rösträttsrörelsen:
"Dessa urvattnade smaklösa kroppar som vare sig är kvinnor eller män"

17 september, Hofors
Lokal: Folkets hus. Elin Wägner och männen mot kvinnlig rösträtt:
"Det är icke sällan fula kvinnor som söka rösträtt..."

27 oktober, Katrineholm
Lokal: Sultans. Elin Wägner som väckarklocka:
"Tjogo sider i en bok förändrade hela mitt liv..."

I november föreläser Birger om Elin Wägner och rösträtten i Nyköping, Falun och Stockholm. Möjlighet finns att boka ytterligare någon föreläsning under november-december.
För mer info: provoka@telia.com

3 sep. 2011

Ökad chans att vandra på Elin...

Växjö ska få fler litterära citat i gatorna. De citat av Elin Wägner, Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg som finns på Storgatan ska få sällskap av citat på Västergatan.

8 juni 2011

Efter sommaren...

Birgers höstföreläsningar om Elin Wägner inleds med...

Elin Wägner - före sin tid, då som nu.
Hofors lördagen den 17 september

Arr: Kerstin Hasselgrensällskapet



Du missar väl inte...


Årligt seminarium om Elin Wägner
10 - 11 september 2011
St Sigfrids folkhögskola, Växjö
Birger är en av föreläsarna.

19 apr. 2011

Elin Wägner som staty?

Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Men det finns ett långt pärlband av kvinnor i historien som gjort sig förtjänta av att minnas minst lika mycket som de män som dominerar bland skulpturer och statyer. Elin Wägner är den som mest av allt förtjänar det. Därför har en insamling startat i syfte att få in medel till att på statyvis föreviga den som första av alla vävde samman kvinnors rättigheter med såväl fredsfrågan som miljöfrågan.

Läser mer här om insamlingen!

13 jan. 2011

2011 års Stockholm läser-bok


Elin Wägners klassiker och genombrottsroman Norrtullsligan är utvald till 2011 års Stockholm läser-bok och ska släppas på nytt i pocket. 

Våren 2011 blir det författarsamtal, film och stadsvandringar med boken som utgångspunkt.

Norrtullsligan skrevs för mer än 100 år sedan men är ändå förvånansvärt modern, med  rappt och provocerande språk. Det var Elin Wägners första roman.

Norrtullsligan är en samhällssatir, med åtskillig galghumor och jargong, som handlar om några fattiga, självförsörjande, kontorister i Stockholm. Elin Wägner driver friskt och bitskt med dubbelmoral och sexuella trakasserier på arbetsplatser där "chefer vill ha sina unga och söta kontorsflickor som supplement till sin familjebok".

Men Elin Wägner skapar också en ny litterära bild av staden: Visserligen utspelas drygt 60 procent av romanens sidor i bostaden på Norrtullsgatan 4 trappor upp utan hiss, men resten är i stort förlagt till det offentliga rummet. Det Stockholm som beskrivs är... LÄS MER!

1 jan. 2010

Elin Wägner-turnén går vidare...

Planerade föreläsningar med Birger Schlaug

16 augusti Vimmerby
"Elin Wägner - hon knöt samman miljö, fred och kvinnors rättigheter"

27 oktober Borås, Fristad
Elin Wägner - Mod och inspiration

1 november Västerås
"Elin Wägner - Mod och Inspiration!"

4 november Katrineholm
"Slaget mellan Hjalmar Söderberg och Elin Wägner..."

27 november Stockholm Strindbergsmuseet
" Från August till Elin..."

Elin Wägner - mer aktuell än någonsin!




"Schlaug kan verkligen ta en publik!"
"Man blir tagen av hans engagemang, humor och kunskaper"
"Schlaug gör Elin Wägner levande igen..."
"Jag kom lite sent och det var knökfullt, folk ville höra ett gammalt språkrör berätta om en gammal tant..."
"Det var 60 år sedan Elin Wägner avled, nu får hon ny publik... Hon var inte bara före sin tid, hon är nog före vår tid också..."

30 okt. 2009

Den kinesiska muren - en glömd historia

"Europa liknade under de där julidagarna 1914 mest av allt en sjudande häxkittel, ur vilken rök och dunster stiger. Osynliga alkemister kastade ständigt nya ingredienser ner i brygden och pressen, det offentliga ordet, som övertog rollen av bulvan åt Överledaren, brassade på i ugnen."

Så inleds Den kinesiska muren, där Elin Wägner m.fl. går till angrepp mot militarismen och till försvar för en av 1900-talets stora: Rosika Schwimmer.

Elin Wägner vräker ut sin ilska över dumhet och prestige som leder fram till kriget. Hennes kritik av medierna sjuder av indignation. Och hon konstaterar harmset hur nationalismen, den inkrökta nationalismen, vinner gehör när Den andre målas ut som Den onde. Europa förvandlas till en häxkittel, en degel där det bubblade av fientliga ämnen. Hon skriver:

”När till sist det våldsamma rökomtöcknade upproret av fientliga ämnens strid lagt sig visade det sig, att den bubblande, flytande massan kondenserats i fasta kroppar. Alla de miljoner och åter miljoner hjärtan, som legat i degelns ångestbad hade klumpat ihop sig kring sitt nationalmedvetandes kärna. Europas känsloliv hade stelnat i förblivande formationer, omöjliga att sammanfoga till något helt.”

Hela recensionen hittar du här!

24 okt. 2009

Åh, herregud ett fruntimmer!
Kryssning med De litterära sällskapen. 8-9 november.
Anmälan Omniaresor 021-129090
Skådespelerskan Anita König i Pennskaftets gestalt möter Elin Wägners-sällskapets ordförande och diskuterar hur det gått för kvinnorna, freden och jorden.

12 okt. 2009

I Elin Wägners fotspår

En vardag med vapen, soldater, kränkningar och undantagstillstånd, vad skapar det annat än grogrund för hat och förtvivlans hämnd?

Elin Wägner var inne på det i sin reportagebok från fransmännens ockupation av Rehnlandet efter första världskriget (Från Seine, Rhen och Ruhr, 1923 - mer om boken här).

Nu har Johanna Wallin - barnbarnsbarn till Elin Wägners syster Ester, som förresten blev 103 år - skrivit en bok på samma tema. Men det handlar inte om Rhenlandet utan om Palestina. Boken heter Jag går aldrig ensam mer.

Elin Wägner är min stora insipirationskälla, skriver författaren i epilogen. Och Johanna berättar för mig:

Mormor, som jag kallade henne när jag var liten, hann tyvärr aldrig berätta för mig om sin berömda syster men jag började läsa om och av Elin redan under mitt första tonår. För mig var det en nåd att finna denna människa som jag betraktar som en tvillingsjäl.

Elins tankar påminde så mycket om mina egna och hon blev med åren min främsta förebild och inspirationskälla. Under högstadietiden skrev jag en uppsats om henne, på gymnasiet höll jag en lektion om hennes liv och verk för mina klasskamrater. Jag läste alla hennes böcker och allt jag kunde komma över som skrivit om henne.

När jag förtvivlar över tillståndet i världen och min egen maktlöshet, och det gör jag ofta, vänder jag mig till Elin som med sin kloka, uppfordrande blick säger mig: "Seså flicka lilla, ge inte upp!"


Elin har kort sagt ständigt funnits vid min sida och jag tror, hur förmätet det än må låta, att hon nu ler i sin himmel när min debutbok ges ut.

Efter att ha läst boken är jag ganska övertygad om det jag också, om man nu kan le från sin himmel.

Boken berör, men inte därför att det är en släkting till Elin Wägner som skrivit, utan för dess levande och smärtfyllda närvaro. Såväl när författaren rapporterar från Palestina som när hon berättar om jakten på sin far, som försvann när hon var fem år gammal, kvarlämnande en lapp på köksbordet där det stod: Jag är inte den jag utgett mig för att vara.

Min recension av boken finns här.

17 sep. 2009

Ny bok om Landquist

Elin Wägner var, under en ganska kort tid, gift med den ständigt arbetande och koleriska John Landquist. Hon kom i starkt konflikt med honom för hans försvar av Hitler. Själv tog hon tidigt avstånd från "den tredje klassens diktator" som förestod en ideologi hon avskydde. Boken om Landquist recenseras här, här och här. Och om Elins relation till honom har jag skrivit här.
PS! Och här finns en essä av Crister Enander.

7 sep. 2009

Hon förändrade min värld...

Det var i mitten av sjuttiotalet. Jag ramlade över en bok som hette Väckarklocka. Författaren hette Elin Wägner.

Jag bläddrade lite i den redan på tåget hem. Det förändrade min värld. Och hela mitt liv. Läs mer här!

HÖSTENS FÖRELÄSNINGAR HITTAR DU HÄR!